Hår.

Satans, jag är så glad för ingenting, när jag egentligen inte är riktigt glad alls. Vill umgås med folk, men inte med vem som helst, utan jag vill träffa long lost, eller bara lost. Tänker en hel del på de förlorade vännerna som helt enkelt dött utan mitt godkännande eller någonting. Nu när det blir mörkare lite tidigare på kvällarna och man tänder lite ljus och så, det gör mig sentimental på ett ganska hemskt sätt som jag själv finner påfrestande. Det är väldigt synd och tar bort en del av saknadens invävda charm, när man vet att man inte återser sina sentimala saknaders huvudpersoner. Sen finns det självklart levande personer jag vill umgås med, men de hindras av något och jag är så jävla jobbig.

Helenah har sagt att jag är den enda personen hon kan tänka sig att bo tillsammans med nu, eftersom vi hade lämnat varandra ifred. Det är jävligt sant för det är så viktigt att få vara ifred. Speciellt när man är som jag och verkligen umgås med någon när man ses. Pratar intensivt och viktiga saker eller gör något som känns viktigt eller betyder lite extra mycket.

Egentligen är jag en fruktansvärt påfrestande person på alla sätt och vis. Jag tar ingen nämnvärd hänsyn till vad som är bäst för någon, utan kör på som jag känner för det tills det inte går så bra längre, sen kanske jag ber om hjälp tillbaka. Eftersom folk verkar ha något gott i sig (HUMBUG) så hjälps jag tillbaka till en ny utgångspunkt.

Så jag och Helenah hade fungerat bra ihop eftersom vi kan säga "dra åt helvete" till varandra och förstå när det är seriöst menat och när det bara är en play time thing, vilket det oftast är. Vi hade konsumerat lokalaffärernas kaffe och inte gjort något produktivt någonsin. Vi hade inte stökat ner det, eller förstört någonting.

Nackdelen är att vi hatar varandras respektive vänner, och där är det ganska kört.

Nu verkar det som att jag överväger att bo med Helenah, men det gör jag inte. Jag vill inte bo med någon, men teoretiskt så hade jag och Helenah kunnat bo ihop och trivas med det. Och i dagsläget är det samma sak för mig som för henne, jag behöver någon som lämnar mig ifred.

Hursomhelst fann jag hennes kommentar väldigt smickrande eftersom hon varit head over heels i sin tjugoåriga, falsettsjungande indianman i över ett år och vad jag har fått berättat har de aldrig ens bråkat med varandra på riktigt sådär.
"Skulle du inte kunna tänka dig att bo med Kim då?"
"Nähä jag skulle aldrig kunna bo med en stor jävla gorillababy som han. Han lämnar mig liksom aldrig ifred och är så jävla jobbig hela jävla tiden. (Fan i helvete.)"

Så jag känner mig smickrad. Jag tror att hon säger något liknande om mig när hon pratar om mig. Utan gorillababygrejen, det är bara hennes man som har privilegiet att vara hennes gorillababy. Jag fattar ingenting.

Behovet av att skriva har inte slutat ännu, men jag ska personligen gå nu eftersom jag har mycket viktiga saker att göra. Haket.com ligger nere, och har legat nere i evigheter, vilket är oroande då det är viktigt för mitt projektarbete att det funkar snart igen. Annars blir jag lite ledsen.

Ja, godnatt nu.

Fan, jag har klippt till mig nu, och det blev så sjukt jävla skitkort att jag håller på att dö!!! Det FINNS ju knappt... Men jag tycker om det. Nu är jag trött på färgen igen bara. Jobbigt att aldrig vara nöjd måste jag säga.

Sprang på Jens på stan innan, det gjorde mig glad. Han hade tyvärr inte mitt CSN-kort med sig som han burit runt på i tre månader typ. Fruktansvärt. Så mitt id-kort fick kosta desto mer, men det spelar inte så stor roll. Mitt hår är verkligen pyttekort, yllefemcentimeter ungefär. Satan, vänja mig det måste jag göra. VÄX HÅR, VÄX!!!

Skitsamma, det är bara hår. Två ljusa fläckar i bakhuvudet har jag, men frisören tyckte att det var skithäftigt. Vanja heter hon, hon är söt och kommer ifrån Örebro. Jättesnäll och duktig, och hon förstår min seperationsångest bra. Heja Vanja!

Nu ska jag släppa taget om mitt hårprat. ...typ.